Lavezzi och förvirrande kyssar
I dagarna har jag läst åtskilliga artiklar om hur en reslig skåning kysser ett klubbemblem efter några futtiga sekunder. Kan verkligen riktig kärlek rota sig så pass snabbt undrar jag lite frågande. Jag filosoferar vidare, och hjärnaktiviteten målar upp taktiska formationer i böljande drag. Någonstans vid straffpunkten undrar jag om förälskelse är en typ av kärlek, en snabbare sådan, eller något helt annat.
Lavezzi känner ni säkert till, en anfallare, virtuos, fenomen, och argentinare fångad i samma skal. Lägg gärna till att spelaren hamnat i kollisionskurs med Napolis president De Laurentiis som inte gillar argentinarens åtskilliga bordellbesök eller försök till nya kontraktsförhandlingar. Lavezzi hängs ut i media, och får storstryk verbalt av en karismatisk president som gärna vill belysa världen om spelarens fadäser. Men Lavezzi håller käft, han sväljer sin stolhet , och försöker undvika media och arbetar i det tysta.
Där någonstans är vi nu, det känns lite som lugnet före stormen, där ingen egentligen vet vad som komma skall. Antingen fortsätter Lavezzi skriva historia tillsammans med Napoli, eller så.. ja skiljs..., jag avslutar inte meningen då det ödet inte finns i mitt napolihjärta.
I två år, har Lavezzi älskats av staden, klubben samt de flesta napolitanska supportrar. Han har hissats upp till himmelsblåa höjder och fått tusen extra kilon vilade på sina axlar som ouppnåelig arvtagare till världens genom tidernas bästa tia. Trots detta har Lavezzi lyckats med konststycket att hålla sig kvar i luften. Skulle denna kärlek nu helt abrupt, visa sig vara en snabb förälskelse, kalla det en falsk kyss på en tröja som likt en missledande avfart för bort en från fotbollsarenan. Eller fanns det något där på riktigt.
Skulle en lika älskad president, med sina moraliska predikningar om respekt för klubb och kontrakt lyckas bränna av Lavezzis vingar så att han störtar mot marken. Detta är frågor vi snart kanske får svar på.
Till en början var det säkert roligt med alla beundrare, autografjägare och fotoblixtar som kördes upp i ansiktet. Argentinaren fick till och med pizzor uppkallade efter sig. Men Lavezzi sa till sist ifrån, han tröttnade på att aldrig få vara ensam, men samtidigt poängterade han att det fanns ett hjärta som slog för dem.
Jag inbillar mig att De Laurentiis älskar Lavezzi mer än någon annan spelare i klubben. Om staden och supportrarna ses som en ständigt förlåtande moder, så är presidenten en tillrättavisande fader som vill sin sons bästa. Detta är vad jag vill tro. Jag vill även tro att Lavezzi är så fäst vid klubben att han är redo att slåss vidare för sin tro om kärlek.
Även djävulen kan kyssa bibeln, men satan skulle med största sannolikhet inte välja att göra det i sin ensamhet. En offentlig kyss på ett klubbemblem, kan därför betyda allt, eller absolut ingenting.
Om en man..
Artikeln finns att läsa på följande länk: http://www.svenskafans.com/italien/inter/artikel.asp?id=273514
Jag har alltid varit förtjust i kraften som Adriano besitter, och hans första matcher i Italien bevittnade en potential som jag då inte sett på många år. Nu är han tvärkörd mentalt, från att vara en jonglör som bemästrade apelsiner, kan han nu på sin höjd skala dem. Adriano behöver börja om från början, spelar han kvar i Inter så är hans mentala plan en stor jävla uppförsbacke. I Inter kan spelarna på sin höjd bli älskade, lyckas man i Napoli blir man avgudad och där är den stora skillnaden.
Jag kan inte låta bli att fundera över Adriano i vår klubb, och lyckas han bara övervinna sina spöken skulle han vara mer än välkommen som anfallspartner till Lavezzi. Historien skulle då upprepa sig med en konstellation bestående av en brasse och en argentinare som vapen i vår jakt på målfyrkerier och scudetton.
Behöver vi Adriano är då frågan? Jag tror att Neapel som stad, och dem hetlevrade supportrarnas fotbollsmissbruk är som byggt för en kejsare. Däremot är jag inte lika säker på huruvida tränaren Reja besitter kvaliteter att vara psykolog åt brassen. Det är lättare för Napoli att fortsätta planera en framtid utan poweranfallaren, lungt och metodiskt och utan större sidovägar eller risker för kollektivet. Därför blir mitt svar nej, Napoli behöver inte Adriano.
Året var 1984, inom loppet av en galen sekund, bestämde sig Corrado Ferlaino, för att krossa sin budget och köpa in en liten tjockis från Barcelona. Napoli hade inte råd i vad som då var den dyraste övergången genom tiderna, men man sket i både hjärna och plånbok och på något sätt så lyckades man skrapa ihop pengarna för övergången. Resultatet av denna sidoväg vet vi alla.
Jag kan inte sluta fundera, och tanken fortsätter kittla mig. Careca bredvid Maradona, förlåt, Adriano bredvid Lavezzi. Kraft bredvid explosivitet. Mitt slutgiltiga svar avslutas därför i ren tystnad.
Hur det än går för Adriano med klubbval och framtid så hoppas jag verkligen att han snart hittar till sig själv och mognar. Som anfallare kan han bli en av de allra bästa. och därför är det fruktansvärt tråkigt att se en pojke som inte vågar ge sin mandom en riktig chans.
Analys av kläder och eländiga fransoser
Så sparkade säsongen igång, två lätta motståndare som Numancia och Racing inledningsvis, och Guardiola fortsatte tro att han skulle på nån undervisning med tillhörande kläder. Jag kokade! Här leder en man, en av världens allra mäktigaste klubbar, och gör det med kläder utan pondus. En tränares klädsel får aldrig vara något mellanting, antingen träningskläder eller svindyr skräddarsydd kostym. Det gick käpprätt åt helvete där man fick med sig en pinne av sex möjliga.
Jag tror att styrelsen påpekat Guardiolas klädsel, för nästkommande cupmatch mot Sporting så hade tränaren kostym, och fick med sig säsongen första vinst. Igår mot Gijon borta, fortsatte tränaren se ut som en ledare med snygg svart kostym, och då var det plötsligt fotbollsporr därute och en 6-1 seger. Nu borde det vara kostymtvång hädanefter!
Min sportsbetting fortsätter pissa mig i ansiktet, eller vad sägs om denna kombinerade rad på Svenskaspel:
| |||||||||||||||||||||||||
Totalt odds: 384.00 | |||||||||||||||||||||||||
Vinst: 0 kr | |||||||||||||||||||||||||
Avdelning: Vad fan håller Marseille på med??
Pundarjävlar och nordsatan
Låt oss prata Napoli, ett lag som jag följer minutiöst. Efter inledningsmatchen mot Roma går napolitanarna bärsärkargång på Romas pendeltågstation Termini och förosakar skador som kommer kosta skattebetalarna 5 mijoner svenska. Förbundet replikerar blixtsnabbt med att stänga av Napoli en hel säsong på bortamatch. Klubben har klara problem med vissa våldsamma supportergrupper, och en rapport för några år sedan som italiensk polis la fram var Napolis supportrar överlägset största kålsupare i statistiken om grova årliga sammandrabbningar med polis. Om jag minns rätt så representerade Napoli den rapporten klart högst upp på listan med 15 tillfällen utav totalt 40 möjliga. Två på listan var Lazio med fem incidenter.
Tittar vi på staden Neapel, så är det samma problem. Fattigdom, korruption, och stora feta illaluktande högar av sopor är grov business för stadens otaligt många maffiosos. Våldet har ett starkt grepp om staden, och myndigheterna saknar bollar och har inte fått erektion på tiotalet år. Men staden är samtidigt fantastisk, med varma människor som många gånger sammanetsats i starka band.
Vid någon personligt resetillfälle nere i Neapel, rådde en het samhällsdebatt om att man skulle kalla hem italienska soldater i Irak, och skicka in dem till ett annat krig på hemmaplan, ja, inbördeskriget i Neapel. Under några dagar mördades över 10 personer och folk undrade hur långt detta kunde dras innan myndigheterna satte stopp.
Italien i sin tur, påstår att Neapel är en viktig del av Italien. Och för att hjälpa dem på vägen, så lyser man med sin frånvaro, och bränner tusen politiska löften. Ibland, så mular man till stadens stolthet, fotbollslaget, med långa avstängningar/böter och målar upp dem som stora banditer som förpestar fotbollsitalien. Detta sätt att straffa har hittils visat sig vara totalt värdelös ändå fortsätter förbundet/myndigheterna/tomten (ehh öhh..fråga inte) envisas om att bestraffning ger lydnad.
Företelsen med avstängningar är inget nytt, hittils har jag inte upplevt någon säsong som klubben klarat sig utan någon avstängning, och då har jag ändå sett Diego under hundrakilostrecket, och Careca leka vingar.
Det är just det, Italien skiter i Napoli. Det är lättare att bara sopa smutset under mattan, och bara satsa vidare på annat. Det är enklare att stänga av skiten och låta italiens fjärde största klubb blöda till döds. Ingen bryr sig.
Kanske är jag naiv i min tro att hela fördömandet av ett tusental tifosis bitterhet på en perrong egentligen är en samhällsfråga där nordpamparna försöker få sista ord. Kanske borde Neapel bestämma sitt eget öde genom egna satsningar. En sak är dock säker, beslutet om att straffa en hel klubb, för ett fåtal ligisters verk, stärker bara klyftan som alltid funnits där.
Italien måste ta ett krafttag mot huliganism. Våga prova något nytt! Varför inte pumpa in pengar i klubben Napoli och möjliggöra resurser så att man på riktigt kan försöka föra dialog med de supporter falanger som missköter sig. Nu väljer man Istället en mer hårdkokt linje och drar åt snaran tills kvävningsgränsen, och tråkigt nog är det lättare för mig som supporter att vända ilskan direkt mot förbundet, satanisterna i norr, och inte pundarjävlarna på Termini som tyvärr befläckat världens vackraste klubb!
Copacabana
Snart är det OS, och här är äldre spelare förbjudna, förutom tre som man får ha med sig, om de platsar. Blickfånget blir istället världens största talanger i en scen och en uppgörelse som stavas sydamerika för jag misstänker att Argentina och Brasilien är helt överlägsna detta inslag.
När jag var yngre, så var det framförallt Brasilien som bjöd på sig själva med sin patenterade sambafotboll. Men väljer man hårkokta tränare som Dunga så är det lätt att förstå att man kommer övergiva sitt ostrukturerade spel mot en mer taktisk sådan. Dagens Brasilien består av mestadels professionella brassar som spelar i europa där de tvingats på både maniska tränare och spelsystem som kväver deras grundtänk. Utvecklingen går åt fel håll.
När holländarna yrar om sin spring och rör dig över stora ytor totalfotboll så var den brasilianska motsvarigheten, den som senare kom att kallas, Jogo Bonito, det vackra spelet, allt annat än diciplinerad rent taktiskt. Säg så här, kaos utan fasta positioner, krydda detta med en lekfullhet och en ständigt driv att anfalla så har du tänket i ett nötskal. När brassarna var som bäst så tillämpade dem en formation som såg ut som en vild 4-2-4, och använde backar som inte visste vad defensiv var. Jävligt häftigt!
Gå ner i varv, titta upp, dra en gubbe, finta att du passar samtidigt som du fintar dina egna medspelare i deras tro att de kommer få en passning, finta domare och finta dig själv. Måste du skjuta eller rentav passa så får du absolut inte använda dig av delar på din fot som normala fotbollspelare nyttjar. En yttersida är hetare än badbrudarna på copacabana men en tåfjutt i mål och den intima lambadan är din, med hela stranden. That is Jogo Bonito.
Brassarna vinner inte, det gör Argentina. Det spelar vad jag kallar, "Jogo Expresso", med världens snabbaste anfallare i ett anfall där Messi, Aguero och min favvo Lavezzi kommer pulverisera allt motstånd.
Allsvenskan ja, den har dragit igång.Igår såg jag sveriges brassar vara inblandade i ett målfyrverki då bajen mötte kineserna. Petter Andersson är just nu allsvenskans bästa mittfältare, och bajen vet inte vad backar är, vilket i sig gör dem mer brasilianska än brassarna själva.
OS och EM i all ära. Men min längta match är Valsta vs Hammarbyt i svenska cupen. Mäktar skrällgänget från Märsta ytterligare en skalp? Jag är uppväxt i Valsta, och därför är denna match sommarens absolut främsta för mig. Tills dess, vette fan om man orkar blogga.
Tåg och växelspakar..
Afshavin är det roligaste jag sett sen jag först fick syn på Messi leka Maradona på Nou Camp.
Napoli behöver förresten en offensiv spelare långt ner i banan, och han Zhukov äger sin kant totalt oavsett motstånd, gillar skarpt. Det är nog försent att knipa någon ryss, då framgången lär ha flerdubblat marknadsvärdet på hela laget. Någon nämnde att Afshanivs dominans igår säkert höjde hans prislapp en 100-150 millar. Han har nog rätt. Jag siar också om att Abrahamowitch snart gör klart med anfallaren.
Ikväll är det Spanien-Italien, matadoren ska försöka stilla tjuren azzurri. Jag tror att Italien snubblar sig förbi, man är mästerliga på att överleva sig själva. Spanjorerna har vunnit utan att övertyga spelmässigt, det känns som om laget har ytterligare en högre växel de inte använt sig av än. Så långt gott, problemet är att man lider av en psykologisk inflammation så fort mästerskap nalkas, och därför glömmer man ofta bort hela växelspaken så fort det börjar hetta till.
Guus behöver ingen växelspak, han bara gasar och gasar..
Sverige ute..
Dags att skrota halva truppen, låt det ta några år att forma nytt. Mästerskapets äldsta trupp måste våga byta skepnad och Lagerbäck kan väl ta över något annat lag, helst i någon annan kontinent så jag slipper se honom. Vi behöver nytt blod i alla delar.
Ryssland går vidare för att dem helt enkelt har en bättre trupp, är fräschare och har en ankare i sin tränare som vågar vinna. Trots förlusten kan jag inte låta bli att njuta av Zhukov och Arshavin, här pratar vi tekniska paket och hypersnabba fötter att drömma vidare om.
Min kupong om Ryssland som vinnare av mästerskapet, lever vidare. Nu möter man ett lag som hittils varit klart bäst i turneringen. .Holland mot Ryssland blir en mumsbit, vad händer när två tåg kolliderar i fullt fart och utan bromsar? Fråga Hiddink, när tränaren exprimenterade med ånglok var Van Basten inte ens påtänkt. .
Grisfest och apelsiner
Fysik var mitt hatämne i skolan, men igår så fick jag en uppenbarelse, och visst är hastighet upphöjt i två bra mycket mer pulviserande än tung massa. Engelaar är väl typ två meter och väger säkert över hundra pannor, det går långsamt, men han tar allt i luftrummet. Men det händer inte speciellt mycket mer än så och när Frankrike börjar undvika luftrummet får le blue bättre grepp på mittfältet. Van Basten beslutar sig för att byta ut sin Goliat och ersätta honom med en duracell kanin, som behärskar fart som ingen annan. Robben kommer in och tillsammans med Sneijder som opererar på andra kanten dissikerar dem sönder motståndarnas försvarslinjer. Apelsinera kommer nu i återupprepande tsunamivågor och snart är hela frankrike översköljt med bollar bakom målvakten.
Frankrike var inte dåliga. Henry hade flera chanser, men har helt tappat målkänslan och timingen han besatt i Arsenal.
Vad händer nu? Holland redan vidare. Konspirationsteorier? Holland lägger sig och hatmatchen Frankrike-Italien betyder ingenting då Rumänien snor platsen. Jag tror att nederländerna kan vara jävligt sluga, och spelar på halvfart, och på halvfart vinner man inga matcher mot rumänerna. Sluga? Här har ni en annan långskott till konspirationsteori. Kan det vara så att holländaren Rijkaard, medvetet förstört Henrys självförtroende i Barcelona. Bakgrund? Att få honom helt under isen till detta mästerskap då nationerna skulle mötas.
Ikväll tittar jag på grisfest mot spanien, och ingen grisar som Hansson!
Bittra rivaler..
Det här mästerskapet tycker jag om faktist. Och det kommer bara bli hetare, ja jag tänker främst på lillebror Österrike som har chansen att sparka bort storebror Tyskland. Synd att värdlandet är fulltständigt impotenta framför mål, för de har fan inga problem med att skapa chanser. Gårdagens match mot Polen, framförallt i första halvlek, var ett långt jävla anfall med mängder av chanser där bollen slutade på alpkullarna istället för i nätmaskorna. Till och med Garics var bra. Pressen är helt på tyskarna, och jag tror faktist att vi kommer få se en match där tyskarna till slut får gråta i denna wurstbatalj. Tanken är jävligt kul.
Jag tror att Italien vinner mot Rumänien, och då återstår en annan helt avgörande match mellan andra bittra rivaler, Frankrike mot Italien. Den matchen är laddad som en krutburk. Domenech kan få truten sprängd av Italiensk bitterhet. Hade bara Materazzi fått förtroende, vilket jag inte tror han får, så hade det varit kul att se nordafrikanerna Nasri eller Benzema slutföra Materazzi. Jag tror att den nordafrikanska bitterheten mot Materazzi fortfarande är stor.
Du Donadoni? Bort med milanesarna och våga prova Cassano.
Dödliga stormar väntar..
Holländarna kom med fart, varierade sina uppspel som i en kreativ klocka och ägde tillställningen totalt. Ja så kallas deras apelsinfärgade fotboll, total fotboll. .
En av dramats stora bovar hittar vi hos regisörren Donadoni, i sin hand håller han en kompass som avmagnetiserats så tråkigt att visarna snurrar häftigt åt alla håll vid minsta beröring. Men spelarna är inte offer för en galnings ensamma direktiv, utan envisas självmant med att bilda en motpol som stöter bort ett manus som i sitt öde kunnat bli riktigt bra.
Ute på sjön, flera hundra år tillbaka och innan kompassens begynnelse, seglade sjömän lyckosamt efter att ha positionerat sig efter stjärnorna. Med små medel, himmelska färger och en analytisk blick hittade sjömännen alltid tillbaka till hamn. Vackert.
Italien är nu farligt nära åka ut ur mästerskapet innan det roliga riktigt hunnit börja. Blödande kommer man att involveras i två slag där de mycket väl kan dräpas. Flaggan har rest sig, en vit dödskalle på en svart bakgrund vittnar om framtida drabbningar, "dödens grupp", ja skillnaden mellan död och livfullhet är många gånger hårfin.
Där bortom havslinjen kommer elaka vindar och vill välta hela fartyget. Varför inte bara lägga sig ner och dö? Eller? Ett bättre förslag är att dra lärdom av de gamla mästarna till sjöfarare, de som navigerade i blindo men alltid rodde hem. Italien har fortfarande chansen till upprättelse och hitta vindar till deras segel som tar de mot lugnare vatten.
Men besättningen är mycket sargad och med en enögd egentlig kapten som sitter på bänken,
"- Kapten!! Kapten! Motorn funkar inte, kompassen är ur slag och vi ser inte stjärnorna däruppe för allt moln som är i vägen! Vad skall vi göra?"
Kaptenen vänder sig om mot sin besättning och brister: "-Då använder vi årorna grabbar."
Låt mästerskapet börja..
Visst fan hade Portugal fart och finess under sina sulor. Turkarna förlorade matchen på mittfältet och var darriga i sina försvarslinjer, och är mil ifrån den balans laget haft tidigare. Okey Terim, lite taktiksnack, visst finns möjligheten att isolera bort Ronaldo, men då måste det även finnas en strategi för att hålla tillbaka motståndarnas resterande 9 spelare som vill framåt. Bara det att jag tappade räkningen på Bosingwas och Pepes offensiva räder vittnar om slagkraften hos den gamla sjöfararnationen. Portugal kan vinna hela skiten. Turkiet åker ut redan i gruppspelet. .
Jag har hunnit med att satsa lite slantar på både Nuno Gomes och Mutu som bästa målskytt, mest för att oddsen tilltalade mig. Igår var portugisen två träträffar från att ta täten. Alltid något..
Stekhet hjärna..
Jag har svårt att kombinera bloggandet med all sol som steker hjärnan. På vägen till jobbet läser jag gratistidningarna City och Metro, och dagens upplaga var fullproppat om EM. Tyvärr verkar napolisonen Cannavaro missa mästerskapet då Chellini stämplat sönder honom på träning. Kul med intensiva träningar, men min gissning är att Italien får det svårt i mästerskapet utan sin lagkapten. Den skadade försvararen dikterar både tempot och lugnet i försvarställningarna vilket är en jävligt nödvändig karaktär om man spelar bredvid opolerade spelare som Materazzi.
Grupperar tränaren Donadoni boven Chellini bredvid Materazzi tror jag att bägge spelarna sparkar sönder varandras smalben i en orgie av kommunikationsmissar. Italien repar sig säkert ändå från blodspillet, mest för att dem har kvaliteter många nationer inte ens är i närheten av.
Annars tycker jag att Tyskland har fått lite av en drömlottning, och har lättare transportsträcka mot pokalen. Tipset är att satsa en slant på tyskarna, letar ni pengar och gillar odds så är Rumänien och Ryssland sköna alternativ som kan mycket i sina bästa stunder. Efter Grekland triumf förra mästerskapet, är plötsligt även Sverige med vårt knackiga spel en kandidat att teckna ner. Jävligt öppet på förhand för att beskriva det vettigt.
Hoppas Gomis i Frankrike får mycket speltid, där har vi ett roligt kraftpaket som kan vara den joker Frankrike saknar.
Napolis bidrag till mästerskapet, Garics, är dock en spelare som knappast kommer att överraska på någon.
Inte många dagar kvar nu, fortsätter solen, köper jag mig en ny keps att pryda skallen med.
Krysstränaren..
Skulle vilja se Hiddink eller nån hardcore Scolari som tränare, dessa är inga demontränare rent taktiskt, men de gillar att skrika och väsnas från sidlinjen. Sånt gillar jag! Lagerbäck kan kyssa Alexandersson i krysset och hoppas att en poäng plus ytterligare en poäng, he he...två kryss, leder till avanecemang ur gruppen.
En själ kan inte dödas..
För några år sedan, var jag inbjuden till en begravning. Sex miljoner människor följde sorgset ceremonin. När kistan öppnades för samlingen en sista gång, bevittnade jag ett mycket sargat kropp, utblottad och förfärligt utnyttjad. Vinden piskade från sidan och himlen grät tårar från ovan. Snart spred sig ett blått färgsken över platsen, och den vida armens röster jämrade sig sorgligt. Kistan hissades ner, ackompanjerad av en trumpet som spelade dödsrikets toner.
Därnere, sex meter under jorden och i mörkret, finns inga färger. Ej heller finns det någon luft att andas. Maskar och kryp kommer snart att våldföra sig på kroppen, utan pardon, tills kroppen helt förmultnat.
Åren gick, och jag befann mig i närheten av gravplatsen och beslutade mig för ett återbesök. Gravstenen var imponerande, skuren helt i massiv marmor. Två stora guldstjärnor var ingraverade i stenen samt ett årtal som måste ha varit födelseåret, "1926". Det var allt.
Konstigt, jag kan ge blod på att jag vid begravningen sett dödsåret ingraverad i gravstenen, men nu syns inget av detta. Ytterst undrande, frågar jag kyrkovakten om gravstenen bytts ut. Det hade den inte gjort. Kyrkovakten berättar att han själv förundrats över just denna gravplats, men vakten envisas att han inte vill prata vidare om detta. Min nyfikenheten slår över, och till slut får jag kyrkovakten att skvallra.
"Ingen av dem fyrahundra gravplatserna jag tar hand om på kyrkogården skrämmer mig, förutom denna. Jag har aldrig behövt klippa gräset runtomkring, ej heller har jag behövt vattna blommorna, men likt förbannat, så är gravplatsen skönaste på gården. Och ibland har jag hört.. ehh.. öhh.."
Tystnar han avrupt.
Vad har du hört?
"Röster! Jag har hört röster, eller mer trumslag. Låter som ljudet av supportrar på en.. fotbollsmatch. Av någon konstig anledning, så hör jag ljudet främst på lördagar. Jag tror jag håller på att bli galen, sista tiden har trummljudet varit extra tydligt, och idag, såg jag som du gjorde, att dödsåret suddats bort från stenen."
Liket lever, tänkte jag. En själ kan inte dödas.
Napoli är tillbaka!
Napoli fick däng, och konkursen var ett faktum. De Laurentiis tog över klubben och fick börja om i serie femtiosju. 1926 är klubbens födelseår. Två stjärnor symboliserar klubbens två serietitlar. Serie B matcherna spelas på lördagar. Visst fan är det mycket skönare i finrummet!
Frälsarens återkomst..
"När dimhöljet skingrat sig står en hel stad i skuggorna efter Maradona och vädjar om återupprättelse. Storhetstiden är sen länge förbi, vår en gång så fruktade hemmastadion San Paolo har både berövats sin lyster som folkliga stöd. Miljonstaden Neapel har efter år av korruption, skandaler och annat missbruk motvilligt sövts ner av hjälplöshet. Maradona är inte bortglömd och fortfarande ekar hans namn längs stadens trånga gränder. I religionen finner supportrarna sitt hopp. Kristendomens allra heligaste sakrament, är nämligen tron om frälsarens återuppståndelse.
Han står där och jonglerar, skulle säga att pojkspolingen verkar lite klen för sin ålder, ja rent av spröd. Men tekniken är träffsäker och alldeles ypperlig. Varje rörelse grabben gör applåderas fram av de hundratals åskådarna som vågat sig ner mot ungdomslagets träningsanläggning. Vem är grabben som supportrar från hela staden vallfärdar till för att få se började jag undra? Han vänder sig om så att ryggen blottas, med härliga stora bokstäver avslöjas hemligheten, "Maradona Jr" , numero 10.
-Maradona, tänker jag, med tårarna nära intill. Frälsaren var tillbaka.."
Denna artikel skrev jag för några år sedan och har tidigare publicerats på Svenskafans. Det skrev mycket om Diego Jr och förväntningarna var enorma. Tyvärr blev pressen för stor på ynglingen, och grabben spelar nu i nån sandlåda , eller heter det beach fotboll?
